Manifesterande
I lördags när jag och min arbetskompis höll på att duka bort efter middagen, så säger hon helt plötsligt; " kan jag inte få en kram?" . "Självklart! " - säger jag. Varpå jag kramar henne länge och väl. Hon tyckte att det kändes så härligt att få en kram, och det tyckte jag också. Att både ge och få. Så sa hon att hon hade sagt till sin kille att folk kramas alldeles för lite - och jag måste faktiskt hålla med henne. Varför är vi så dåliga på det? Spontana kramar till vänner, sin käresta, familj och så vidare? Jag har bestämt mig att bli bättre på det och krama minst en person om dagen. Det mår man bra av.
I kväll var jag och fikade med en god vän. Drack en härlig varm kopp choklad med chili, kardemumma och kanel i. Vi pratade bland annat om färger. Varför är folk så rädda för att klä sig i mera färg - och inte bara i svart och grått? Det kan vara snyggt, men livet blir gladare med färg - tycker jag i alla fall. Är lite avis på alla härliga mönster som folk i indien, afrika och latinamerika klär sig i. Att våga synas oavsett form på hullet. Jag berättade även om den spontana kramen. Min väninna tyckte likadant - så vi har nu lovat oss själv att anamma dessa två nya deviser; Mera färg och kramar åt folket!
Så gott folk; Kram i massor till er allihopa därute i cyberrymden!
/ Lillie
