Tacksamhet
Såg på Oprah igår om en kvinna som skrivit nån fantastisk bok tydligen. Fast vad boken heter kommer jag då inte ihåg, men hon sa att man inte skulle göra exakt som hon för att uppleva positiva erfarenheter utan att man skulle göra sin egen resa på sitt eget sätt och säga till sig själv varje dag " vad är det du verkligen vill göra" och att man skulle upprepa det som ett mantra. Sen skulle man föra dagbok på alla positiva upplevelser man hade varje dag och vad man var tacksam över. Så det ska jag börja med från och med idag; Jag är tacksam för att jag får vara adopterad av mitt universums goaste misse och att hon finns där varje dag och är bara idel kärlek och värme. Och så är jag tacksam för att jag nu ska få dricka nykokat kaffe och äta en princessbakelse och njuta av Sofia Karlssons Svarta Ballader.
Uppföljning
Begravningen gick så bra en begravning nu kan göra. Fast naturligtvis så var jag tvungen att göra bort mig. På värsta sättet. Jag svor nämligen. I kyrkan. När det var dags för mig att ta avsked skulle jag säga att jag var så tacksam för att jag hade fått träffa honom i augusti och att han berättat för mig om min farfar som dog 18 år innan jag föddes - så långt var det väl okej, men jag är ju lite hedningaaktig av mig och slänger väl ur mig lite eder nu och då, och nu blev det då. Jag sa jäkla. Jepp. Att jag var så jää..kla tacksam för att jag hade fått träffa honom en sista gång i augusti. Som jag skämdes! Även om jag inte är direkt religiös i den bemärkelsen att jag tror på en Gud Fader Allsmäktig så skämdes jag. Om jag kunde så hade jag trollat bort mig själv direkt då. För säkerhets skull så ringde jag till min kompis - som håller på att läsa till präst, och "biktade" mig. Hon skrattade och sa att det finns förlåtelse. Men hon vet att jag är mig själv i alla lägen. Även i kyrkan. Mamma sa att han säkert skrattade i sin himmel. Han och min pappa. Tänker att det är ju tur att jag kan roa nån med såna hädelser. Men sen tröstar jag mig också med att det alltid händer nåt när jag är på begravningar. En gång så började mikrofonstativet att dala mitt i när jag höll på att sjunga O store Gud. En annan gång snöt sig prästen så det ekade i kyrkan mitt under en psalm jag sjöng a kapella. Så hade jag sjungit på min farbrors begravning hade det säkert hänt nåt ändå. Men jag hade definitivt inte haft möjligheten att svära i alla fall. Nåja, jag lever och blixten slog inte ner där jag stod och marken öppnade sig inte under mig och om hundra år är det glömt ....hoppas jag.
Igen
Jag har sjungit på en hel del begravningar också. Såväl där personen ifråga har varit en som jag känt väl, såväl som någon som jag aldrig har träffat. Men det har varit en ära att få sjunga dom till himlen. Det är mitt sätt att ta farväl - med en sång.
Jag tror också på att när det är tänkt att vi ska vandra vidare så är det tänkt. Oavsett ålder. Inget att göra åt. Hur jävligt det än känns och man undrar varför just hon/han som var så ung. Eller hon/han som var så pigg och kry. Eller hon/han som var mitt upp i livet. Men hur mycket vi än frågar oss varför så kommer vi aldrig att få svar. Däremot så kan vi finna tröst i att tala om hur det känns och vilka minnen man har. Jag brukar rekommendera en bok som heter "Döden är livsviktig" av Elisabeth Kübler-Ross.
Förr i tiden så hade dom gravöl efter begravningen och höll igång. Så vill jag också ha det när det är dags att lämna denna livscykel. Att folk ska berätta roliga historier om allt tokigt jag har gjort. Dricka öl & vin och äta gott och dansa och fira att jag har levat.
Det kommer att vara en tung dag i morgon och jag kommer att vara utslut när dagen är över, men jag kommer att känna en glädje över att jag har haft privlilegiet att känna denna människa - om än vi inte träffats så mycket de senaste åren, men han har alltid funnits där ändå . Han är en del av min historia. Vila i frid & tack för allt min käre farbror.
Tips till den som har svårt att sova
Förra veckan låg jag hemma i feber och känning av bihålorna. Sov mest hela tiden. Och så ska man tillbaks in i ekorrhjulet med tidiga mornar och långa jobbdagar. Vad händer? Jo man kan inte sova. Hjärnan vägrar att stänga av hur många får man än räknar. Man ligger och tänker på alla oväsentligheter som bara kan finnas. Igår kväll var det riktigt svårt att somna - inte ens ett riktigt varmt bad och en kopp te precis innan sänggång funkade. Så vid 1 - tiden så fick jag nog. Steg upp, flyttade sängen - en dubbelsäng - så att huvudändan stod mot motsatta väggen. Tänkte för mig själv att grannarna måtte ju tro att jag blivit helt tokig. Jag tänkte också att jag nog blivit tokig. Man möblerar inte om mitt i natten. Inte jag i alla fall. Tills nu. Gick och la mig igen och somnade på en gång. Vaknade i morse och var rätt pigg, gjorde det som skulle göras innan jag masar sig till jobbet. Gick till bussen och medans jag stod där och väntade och njöt av att äntligen få se stjärnhimlen och känna frisk, kylig och klar luft -istället för det där hemska rugget som vanligtvis har förstört den här vintern, så ser jag ju bakom de där långa granarna som står alldeles intill min gård; Månen, så lysande, så magisk, så vacker... och alldeles, alldeles...full.... så jag skyller på den att jag fick för mig att jag skulle flytta sängen för att kunna somna....och för att jag inte kunde somna. Men galen eller inte ...det funkade ju.
Go´natt & Sov gott!
Nya tassamarker
Jaha... så har man då till slut fallit till föga för allt tjatande om att jag ska börja blogga. Men jag får väl erkänna att jag är nyfiken av mig och vill prova på också. Gillar ju att skriva både dagbok, dikter och annat som hjälper att rensa skallen och hjärtat, fast det är ju sånt man själv väljer vem som ska få läsa. Nu blir det ju som att "kast sig åt räven" som vi säger i mina hemtrakter. Jag får väl skylla på min brorsdotter om det blir "nalta tokut"- det är hon som har "lurat" hit mig.
