naltatokut

Jaha. Så var man tillbaks i stan... Inge vidare kul måste jag säga, när man fått vara på ett ställe där det har varit massor med snö, strålande sol på dagarna och stjärnklart på nätterna. Precis som vintrar ska vara. Inte nåt snöblask med  fullständig frånvaro av sol, blå himmel l och stjärnor. Har insett det nu att jag behöver mera och större doser av naturupplevelser. Är väl lappblodet i mig som gör sig hörd. Ganska fascinerande att ens förfäders gener kan ha sån stark inverkan på en. Jag måste minst ett par ggr per år hem och upp på fjället. Är som en helig rit som jag måste göra för att må bra. Och så mår jag dåligt om jag inte kan vara ute hela dagen om det är vackert väder.

Begravningen gick så bra en begravning nu  kan göra. Fast naturligtvis så var jag tvungen att göra bort mig. På värsta sättet. Jag svor nämligen. I kyrkan. När det var dags för mig att ta avsked skulle jag säga att jag var så tacksam för att jag hade fått träffa honom i augusti och att han berättat för mig om min farfar som dog 18 år innan jag föddes - så långt var det väl okej, men jag är ju lite hedningaaktig av mig och slänger väl ur mig lite eder nu och då, och nu blev det då. Jag sa jäkla. Jepp. Att jag var så jää..kla tacksam för att jag hade fått träffa honom  en sista gång i augusti. Som jag skämdes!  Även om jag inte är direkt religiös i den bemärkelsen att jag tror på en Gud Fader Allsmäktig så skämdes jag. Om jag kunde så hade jag trollat bort mig själv direkt då.  För säkerhets skull så ringde jag till min kompis - som håller på att läsa till präst, och "biktade" mig. Hon skrattade och sa att det finns  förlåtelse. Men hon vet att jag är mig själv i alla lägen. Även i kyrkan. Mamma sa att han säkert skrattade i sin himmel. Han och min pappa. Tänker att det är ju tur att jag kan roa nån med såna hädelser.  Men sen tröstar jag mig också med att det alltid händer nåt när jag är på begravningar. En gång så började mikrofonstativet att dala mitt i när jag höll på att sjunga O store Gud. En annan gång snöt sig prästen så det ekade i kyrkan mitt under en psalm jag sjöng a kapella. Så hade jag sjungit på min farbrors begravning hade det säkert hänt nåt ändå. Men jag hade definitivt inte haft möjligheten att svära i alla fall. Nåja, jag lever och blixten slog inte ner där jag stod och marken öppnade sig inte under mig och om hundra år är det glömt ....hoppas jag.