naltatokut

Idag är det 19 år sedan min pappa gick bort. Och fortfarande så minns  jag precis vad som hände den dagen och känslan när mamma ringde kl 7 på morgonen och sa att han hade dött. Vad jag gjorde. Jag skulle fylla 22 den vintern.
     
          Han dog 3 dagar innan han skulle fylla 62. Ingen ålder på en människa. Och så arg jag har varit. Och ledsen.  För att han hade oförskämdheten att trilla av pinn när man just börjat inse vilken fantastisk man han var. Hur jag kände mig snuvad på alla dessa år man trodde man skulle få.  Alla dessa stunder i skogen och på fjället. För han var en skogens man. Snuvad på all den kunskap han kunde vidarebefordra. Och allt som han hade kunnat berätta om sina förfäder mm. Att inte få bilda familj och att han skulle få se mina barn växa upp och mina barn skulle få uppleva vilken häftig morfar han skulle ha varit. För det vet jag att han var då jag har sju syskonbarn varav 3 kan kalla honom morfar. Pappa var en spelevink och kunde göra världens roligaste grimaser så dom skrattade så dom kiknade. Att han skulle sitta där i sin fåtölj med grånat hår och dra historier. Och som han kunde berätta historier. Mamma brukade säga att fast dom hade varit gifta i 35 år så hade han alltid nya på lut. Han fick till och med min mormor att skratta en gång, fastän hon var så religiös. Och så var han en hejare på dragspel. Självlärd med hjälp av Hermods brevkurser.  Fast jag kan inte säga att jag uppskattade det  då när man hade sovmorgnar och han envisades med att sitta och spela kl 9 på morgonen. Han var inte dom stora ordens man, men man kan säga att vi förstod varandra ändå utan att prata.


Men nu är det ju så att man får inte välja när eller hur det bär av till andra sidan. Alla har vi vår tid även om man tycker att den aldrig är tillräckligt lång och så vidare. Och nu när man är äldre och fått lite perspektiv på saker och ting så kan jag säga att jag är inte arg längre, för det var dags för honom att dra vidare - även om jag saknar honom så otroligt mycket ibland så det gör ont. Men jag är så tacksam för att jag fick i alla fall (nästan) 22 år med honom och att jag kan vara stolt över att kalla honom min pappa. För det är inte alltid pappor är som pappor ska vara. Men  Min pappa var som en nallebjörn som luktade nyhugget trä och tjära.Glimten i ögat men ändå en allvarlig sida.  Ett bullrande skratt och som alltid kunde trösta. Han var aldrig elak eller drack sig oredligt berusad och slog nån.  Han hade känsla för rättvisa och var en hederlig man som alltid ville göra  rätt för sig.  Så

Tack min älskade pappa för att jag ändå fick 22 år med dig och att du var MIN pappa. Och jag vet ju att du vars du nu än är så håller du koll på oss och att även om du inte är i fysisk närvaro så finns du för alltid kvar i våra minnen och lever vidare genom dina barn, barnbarn och till och med barnbarnsbarn redan!


Saknar dig!

/L

Ännu en dag som inte blir riktigt som jag hade tänkt mig ( Ungefär som den där lördagen i  maj (tror jag det var) då jag bara skulle åka och klippa klorna på en katt åt en tant på stan kl 8 på morgonen - men sen slutade med lunch med en kompis, sen helt överraskande möte med min kusin och morbror  och en tur till Holmsund och det ena med det andra och middag och jag kom inte hem förrän kl 18 på kvällen  + att jag höll på att slå mig halvt ihjäl i en trapp den dagen, snubblade på stan så jag stöp i backen och samt att grinden in till kyrkogården anföll helt oprovocerat). Istället för fläskpannkaka och lugn hemma kväll,  så blev det åka av ut till Bettnesand för att träffa samma ovannämnda kusin + samme morbror  och först fika i bersån hos en väldigt häftig tant som faktiskt blir 90 år ung på nyårsafton. En tant som jag aldrig förut träffat men som  gjorde oförglömligt intryck på mig. Tack för det Fru M! Sen blev det en promenad ner till stranden för att känna sanden mellan tårna och kyla ner fötterna i det iiiiiiiiiiskalla vattnet ( helt otroligt eftersom det varit så förbaskat varmt  hela dagen??!). På väg tillbaks på promenaden blev det tittin till en bekant som verkligen hittat sitt paradis på jorden. Därefter middag 10 minuter inåt land i ett annat paradis här på jorden. Massor av skratt och nya insikter och framförallt en gästfrihet som verkligen ska återgäldas å det snaraste. För vad sägs om grillad lax och fransk potatissallad gjord på färskpotatis, getost, ett glas kallt vitt vin, ett av universums godaste hårdtunnbröd (bakat någonstans i norrbottens djupa skogar) , och en specialkallsås som verkligen var så god att det var helt otroligt nästan att fatta att den var så himla enkel, vilket bevisar att det är inte alltid det mest avancerade är det som är godast.  Och som pricken över ä som i efterrätt så blev det fruktsallad på färska jordgubbar, färsk ananas och melon. Detta blev vi bjudna på med kort varsel (att vi skulle äta där alltså).  Vissa människor bara ÄR och dom ska man vara rädda om. Och jag har det otroligt härliga privilegiumet att ha turen att vara omgiven av mest sådana människor.  Sådana som inspirerar. Sådana som får en att skratta. Sådana som ger en saker att tänka på. Sådana som man får va sig själv med och som är sig själva med mig. Enkelt men ändå mycket. Det lilla men ändå det stora.  Och det är sånt som får en att uthärda även de dagar då livet inte alltid är så jättekul.

För övrigt har jag börjat läsa en bok som heter "Jag är allt du drömt  "och jag vet vad jag ska göra på min lediga dag i morrn.... läsaläsaläsa tills jag läst ut den,  för det är en bok som får mig att nästan glömma när det är dags att kliva på bussen och nästan glömma att kliva av bussen. 

Färska jordgubbar, en stooor klick metze yoghurt & ringla honung över. Enklare än så blir det inte -  men sååå helt otroligt fantastiskt GOTT !!