In Memoriam
Idag är det 19 år sedan min pappa gick bort. Och fortfarande så minns jag precis vad som hände den dagen och känslan när mamma ringde kl 7 på morgonen och sa att han hade dött. Vad jag gjorde. Jag skulle fylla 22 den vintern.
Han dog 3 dagar innan han skulle fylla 62. Ingen ålder på en människa. Och så arg jag har varit. Och ledsen. För att han hade oförskämdheten att trilla av pinn när man just börjat inse vilken fantastisk man han var. Hur jag kände mig snuvad på alla dessa år man trodde man skulle få. Alla dessa stunder i skogen och på fjället. För han var en skogens man. Snuvad på all den kunskap han kunde vidarebefordra. Och allt som han hade kunnat berätta om sina förfäder mm. Att inte få bilda familj och att han skulle få se mina barn växa upp och mina barn skulle få uppleva vilken häftig morfar han skulle ha varit. För det vet jag att han var då jag har sju syskonbarn varav 3 kan kalla honom morfar. Pappa var en spelevink och kunde göra världens roligaste grimaser så dom skrattade så dom kiknade. Att han skulle sitta där i sin fåtölj med grånat hår och dra historier. Och som han kunde berätta historier. Mamma brukade säga att fast dom hade varit gifta i 35 år så hade han alltid nya på lut. Han fick till och med min mormor att skratta en gång, fastän hon var så religiös. Och så var han en hejare på dragspel. Självlärd med hjälp av Hermods brevkurser. Fast jag kan inte säga att jag uppskattade det då när man hade sovmorgnar och han envisades med att sitta och spela kl 9 på morgonen. Han var inte dom stora ordens man, men man kan säga att vi förstod varandra ändå utan att prata.
Men nu är det ju så att man får inte välja när eller hur det bär av till andra sidan. Alla har vi vår tid även om man tycker att den aldrig är tillräckligt lång och så vidare. Och nu när man är äldre och fått lite perspektiv på saker och ting så kan jag säga att jag är inte arg längre, för det var dags för honom att dra vidare - även om jag saknar honom så otroligt mycket ibland så det gör ont. Men jag är så tacksam för att jag fick i alla fall (nästan) 22 år med honom och att jag kan vara stolt över att kalla honom min pappa. För det är inte alltid pappor är som pappor ska vara. Men Min pappa var som en nallebjörn som luktade nyhugget trä och tjära.Glimten i ögat men ändå en allvarlig sida. Ett bullrande skratt och som alltid kunde trösta. Han var aldrig elak eller drack sig oredligt berusad och slog nån. Han hade känsla för rättvisa och var en hederlig man som alltid ville göra rätt för sig. Så
Tack min älskade pappa för att jag ändå fick 22 år med dig och att du var MIN pappa. Och jag vet ju att du vars du nu än är så håller du koll på oss och att även om du inte är i fysisk närvaro så finns du för alltid kvar i våra minnen och lever vidare genom dina barn, barnbarn och till och med barnbarnsbarn redan!
Saknar dig!
/L
Han dog 3 dagar innan han skulle fylla 62. Ingen ålder på en människa. Och så arg jag har varit. Och ledsen. För att han hade oförskämdheten att trilla av pinn när man just börjat inse vilken fantastisk man han var. Hur jag kände mig snuvad på alla dessa år man trodde man skulle få. Alla dessa stunder i skogen och på fjället. För han var en skogens man. Snuvad på all den kunskap han kunde vidarebefordra. Och allt som han hade kunnat berätta om sina förfäder mm. Att inte få bilda familj och att han skulle få se mina barn växa upp och mina barn skulle få uppleva vilken häftig morfar han skulle ha varit. För det vet jag att han var då jag har sju syskonbarn varav 3 kan kalla honom morfar. Pappa var en spelevink och kunde göra världens roligaste grimaser så dom skrattade så dom kiknade. Att han skulle sitta där i sin fåtölj med grånat hår och dra historier. Och som han kunde berätta historier. Mamma brukade säga att fast dom hade varit gifta i 35 år så hade han alltid nya på lut. Han fick till och med min mormor att skratta en gång, fastän hon var så religiös. Och så var han en hejare på dragspel. Självlärd med hjälp av Hermods brevkurser. Fast jag kan inte säga att jag uppskattade det då när man hade sovmorgnar och han envisades med att sitta och spela kl 9 på morgonen. Han var inte dom stora ordens man, men man kan säga att vi förstod varandra ändå utan att prata.
Men nu är det ju så att man får inte välja när eller hur det bär av till andra sidan. Alla har vi vår tid även om man tycker att den aldrig är tillräckligt lång och så vidare. Och nu när man är äldre och fått lite perspektiv på saker och ting så kan jag säga att jag är inte arg längre, för det var dags för honom att dra vidare - även om jag saknar honom så otroligt mycket ibland så det gör ont. Men jag är så tacksam för att jag fick i alla fall (nästan) 22 år med honom och att jag kan vara stolt över att kalla honom min pappa. För det är inte alltid pappor är som pappor ska vara. Men Min pappa var som en nallebjörn som luktade nyhugget trä och tjära.Glimten i ögat men ändå en allvarlig sida. Ett bullrande skratt och som alltid kunde trösta. Han var aldrig elak eller drack sig oredligt berusad och slog nån. Han hade känsla för rättvisa och var en hederlig man som alltid ville göra rätt för sig. Så
Tack min älskade pappa för att jag ändå fick 22 år med dig och att du var MIN pappa. Och jag vet ju att du vars du nu än är så håller du koll på oss och att även om du inte är i fysisk närvaro så finns du för alltid kvar i våra minnen och lever vidare genom dina barn, barnbarn och till och med barnbarnsbarn redan!
Saknar dig!
/L
Kommentarer
Trackback
