Igen
I morgon (fredag) ska jag på begravning. Det är varken min första eller sista. Man kan säga att jag har vanan inne. Kan tänkas att det låter förfärligt, men det är det inte. Första gången som jag minns att jag var med på en begravning var jag 7 år. Det var min morfar som hade dött. Jag tror på att man mår bra av att ta farväl och dela sorgen och minnas. Att man som barn får vara med för att få lära sig om livet och att våga sörja. Även om det gör ont och saknaden är stor. Att inte stänga inne sorgen och låta avskedet vara tyst och litet.
Jag har sjungit på en hel del begravningar också. Såväl där personen ifråga har varit en som jag känt väl, såväl som någon som jag aldrig har träffat. Men det har varit en ära att få sjunga dom till himlen. Det är mitt sätt att ta farväl - med en sång.
Jag tror också på att när det är tänkt att vi ska vandra vidare så är det tänkt. Oavsett ålder. Inget att göra åt. Hur jävligt det än känns och man undrar varför just hon/han som var så ung. Eller hon/han som var så pigg och kry. Eller hon/han som var mitt upp i livet. Men hur mycket vi än frågar oss varför så kommer vi aldrig att få svar. Däremot så kan vi finna tröst i att tala om hur det känns och vilka minnen man har. Jag brukar rekommendera en bok som heter "Döden är livsviktig" av Elisabeth Kübler-Ross.
Förr i tiden så hade dom gravöl efter begravningen och höll igång. Så vill jag också ha det när det är dags att lämna denna livscykel. Att folk ska berätta roliga historier om allt tokigt jag har gjort. Dricka öl & vin och äta gott och dansa och fira att jag har levat.
Det kommer att vara en tung dag i morgon och jag kommer att vara utslut när dagen är över, men jag kommer att känna en glädje över att jag har haft privlilegiet att känna denna människa - om än vi inte träffats så mycket de senaste åren, men han har alltid funnits där ändå . Han är en del av min historia. Vila i frid & tack för allt min käre farbror.
Jag har sjungit på en hel del begravningar också. Såväl där personen ifråga har varit en som jag känt väl, såväl som någon som jag aldrig har träffat. Men det har varit en ära att få sjunga dom till himlen. Det är mitt sätt att ta farväl - med en sång.
Jag tror också på att när det är tänkt att vi ska vandra vidare så är det tänkt. Oavsett ålder. Inget att göra åt. Hur jävligt det än känns och man undrar varför just hon/han som var så ung. Eller hon/han som var så pigg och kry. Eller hon/han som var mitt upp i livet. Men hur mycket vi än frågar oss varför så kommer vi aldrig att få svar. Däremot så kan vi finna tröst i att tala om hur det känns och vilka minnen man har. Jag brukar rekommendera en bok som heter "Döden är livsviktig" av Elisabeth Kübler-Ross.
Förr i tiden så hade dom gravöl efter begravningen och höll igång. Så vill jag också ha det när det är dags att lämna denna livscykel. Att folk ska berätta roliga historier om allt tokigt jag har gjort. Dricka öl & vin och äta gott och dansa och fira att jag har levat.
Det kommer att vara en tung dag i morgon och jag kommer att vara utslut när dagen är över, men jag kommer att känna en glädje över att jag har haft privlilegiet att känna denna människa - om än vi inte träffats så mycket de senaste åren, men han har alltid funnits där ändå . Han är en del av min historia. Vila i frid & tack för allt min käre farbror.
Kommentarer
Trackback
