naltatokut

Man vaknar upp och det är hurvigt och man skulle helst vilja dra täcket över huvudet och somna om. Man har sån mensvärk så inte ens rejäla doser alvedon hjälper längre än en ynka timme och så yrsel på det så man vill kräkas. Trött. Och kommer sig inte från jobbet i tid fastän man fått lov att gå tidigare. Måste försöka vara trevlig fastän man inte har ett dugg lust  utan bara vill gå hem och dra nåt gammalt över sig - eller åtminstone dra på sig sina gamla sköna slapparbyxor och lägga sig på värmedynan, under det gamla täcket. Men först. Hungrig.  Måste gå och handla. Man vill bara ställa sig mitt i affärn och storböla för att hormonerna behagar göra som dom vill. Man är så fattig så hundarna nästan pissar på en. Och så... plötsligt... där man släpar sig fram till busshållplatsen och det enda man har i skallen är att ta sig hem snarast möjligt.... så ....hör jag en röst som ur en dimma; " Men tjenare! Tyckte väl att jag kände igen dig!" Och så ett stort leende och en ÄNNU STÖRRE STOR KRAM. En av mina barndomskamrater som jag annars bara brukar träffa en gång om året på juldagen när vi går rundan för att uppdatera oss på vad som hänt sen sist vi sågs. Snacka om en glad överraskning och snacka om att en människa, en enda människa  kan få en att känna ett ljus i mörkret, som får en att glömma hur miserabel man känner sig. Och att det inte var helt förgäves och utan mening att man steg upp den här dagen ändå och masade sig iväg på jobbet. För man fick en STÖRRE STOR KRAM och ett leende.


Amen och tack för det Universum!