Uppvaknanden.
Man är som i ett dimrus och vill inte riktigt ta till sig vad som har hänt. Frågan är om jag någonsin kommer att göra det. Jag, som har varit så förbaskat rationell och djuplodande i mina upplevelser med det andliga. Att alla har sin tid och var och sin gör sin egen resa och så vidare och så vidare och så vidare. Och jag har försökt att anamma denna teori och praktisera detta på mina senaste erfarenheter av att mista en vän. Men så ikväll så - visserligen mitt i natten och på alla hjärtans dag och efter en hel del öl - så stod jag där och väntade på sista bussen hem och tårarna började strömma ner för mina kinder och det gick inte att hejda. Och tanken på att jag aldrig kommer att få träffa dig mera i detta jordeliv gjorde så jävla ont. Ungefär som att få en rejäl käftsmäll. Samtidigt ska man behärska sig för att inte verka som ett fyllebölande lull som ingen vet vem jag är och tror bara jag är full och får nåt frispel. Samtidigt vill jag bara stortjuta och ropa högt att : helvete vad jag saknar Dig!! Jag saknar dig så det gör så ont i hjärtat att det känns som det ska brista. Ingen som inte mist en älskad nära vän vet vad jag pratar om. Men nu är jag hemma. Och jag låter tårarna rinna fritt. Till tonerna av Marie Boines senaste. Och till tröst av min älskade misse Lisa som ligger här på skrivbordet bredvid mig. Ovillkorlig kärlek. Bara tacka och ta emot.
Så var rädd om varandra för du vet aldrig när var eller hur.....
/L
