naltatokut

det var två månader och två veckor sedan jag skrev sist. Två månader och två veckor som kunde ha varit väldigt alldagliga och lunkat på med jobba, äta, sova o.s.v. Men som nån klok människa sa en gång; det blir aldrig som man har tänkt sig. Fast det kan ju vara så att det är precis så det är.  Att det blir som det är tänkt. Jag tror inte att allt är bara slumpen. Att saker och ting händer av en viss anledning - sen är det upp till var och en att välja hur man vill hantera dessa händelser. Klokt och djupt eller hur? Men nu är det så att dessa två månader och två veckor har varit allt annat än alldagliga och lunkat på.
             Jag har mist en av mina bästa vänner (Fast alla mina vänner är bäst. Alla andra är bekanta  - än så länge). Helt oväntat och så fort gick det att jag fortfarande inte fattat att det har hänt. Och vad det var som hände egentligen. Än en gång så har man lärt sig att det kan gå så jävla fort att saker och ting förändras; på en sekund, en minut, en timma, ett dygn. Och ändå är allt som förut. Solen går upp och ner varje dag. Jorden snurrar på. Dag följer natt och natt följer dag. Tiden står inte stilla. Även om man vill att den ska göra det när något sånt här händer. Att hela universum ska stanna upp och ta en tyst minut för min bästa vän. Men jag ska göra mitt bästa för att bevara hennes minne. Genom att Leva. Uppleva. Våga. Njuta. Ta vara på Tiden. Ha mera Respekt för Mig Själv. Inte bry mig om vad andra ska tycka hela tiden.


Eftersom jag nu fortfarande traskar omkring  här på jorden så kommer jag försöka göra det bästa av det hela. Jag vet att Livet och Döden följs åt och att alla har sina resor att göra och att man inte alltid kan följa med. Men sorgen finns där och gråta av saknad över Dig kommer jag att göra många gånger. Också skratta över alla minnen som jag har av dig. Det hinner hända mycket på 12 år.  Tack för det.

Och så vet jag nu...

Att...

Själar säger aldrig farväl...