naltatokut

Idag ville grannens lille son leka en stund när jag gick ut för att  hämta morgontidningen. Efter en stund så kom hans mamma ut och vi pratade om att skaffa barn och karl och hela det där köret. Att det inte alltid kanske är tänkt och att det är inte  meningen med livet. En del kanske växer som människa när dom får barn, medans andra får växa genom att umgås med andras ungar. Jag brukar säga att jag har visserligen inga egna barn, men jag har ett helt gäng syskonbarn + syskonbarnbarn, samt en massa vänner som har barn så jag kan säga att jag har barn ändå - om än inte mina egna.

Att vara allena och inte ha man och barn är ibland nåt som får folk att undra över om varför man inte har det och om det är för att man inte vill. Men så kan man ju inte säga. Livet blir vad det blir. Och man kan ju inte skaffa det där familjelivet bara för att slippa få en massa korkade frågor. Att leta har aldrig varit nåt bra alternativ för det brukar sluta obra. Har slutat obra hittintills. Så det går bort.

Och som min underbara granne sa: Hon var ibland inte säker på att hon skulle höra till den där skaran som skaffade familj (Nu är hon gift och har två goa barn). Det finns ju massor av trevligt att göra och man utvecklas ju av detta med. Visserligen kan ju nån ha argumentet att man lär sig av den man lever med, men då måste jag ju säga att man lär sig av alla människor oavsett om dom är trevliga eller otrevliga. 

Berättade att jag sneglat på en bok som jag ska läsa när jag får ändan ur som heter : Från singel till självbo : konsten att trivas i sitt eget sällskap av Kicki Biärsjö. Att jag kallar mig för självbo istället för singel. Som hon gör. Då berättade min granne om en väninna till henne som kallar sig Enastående  istället för Ensamstående.

Det tycker jag var ett sannerligen Enastående fantastiskt bra ord!

~ L