Tiden är ingenting.
Min farfarsfar föddes i en jordhåla, tre alnar under jorden gott och väl. Det verkar otroligt, men så var det. Där jordkulan var , står nu en jättelik, genomskinlig overall av metallpinnar och bär elektriska ledningar i armarna. Och en stor fyrkantig klump av betong upptar det utrymme, där en gång min farfars fader halkade ut i fostervätskorna och uppgav sitt första vredgade skri. Att han var blålila och svullen såg ingen, att hans ögon var igengrodda märkte ingen och ingen brydde sig om hans skallande rop, mer än en rävhona i närheten, som trodde det var en pilsk hanne och svarde med ett välkomnande ylande, som fick de kacklande hönsen i slottets hönshus att hålla käften i två timmar.
Så börjar Hans Alfredsons släktkrönika om familjen Brosse, med förankring i den skånska landsbygden. Från 1830- talet tills den sätter punkt i november 1980. Denna berättelse skulle göra sig väldigt bra på film - eller serie. Värdig att mäta sig med Matador och Vilhelm Mobergs Ut - och Invandrare. För den rymmer ett persongalleri med mycket originella, säregna och färgstarka människor och levnadsöden. Sorgliga öden blandat med humor och värme.
Helt fantalastiskt bra - som Tiger skulle säga.
~ L
