naltatokut

I söndag var jag kyrklig och sjöng solo i vår "kvarterskyrka".  Är ju inte högreligiös, tror inte på nån gubbe med skägg, men det är något med kyrkorummet som gör att det är en behaglig plats att besöka. För där kan det vara så otroligt tyst, stilla och ljust. Sen att det ofta är arkitektoniskt vackert och målningarna otroligt vackra. Och akustiken kan vara så otroligt härlig. Att ljudet bara flödar.

Så ibland så tackar jag ja till att sjunga på bröllop, dop, begravningar och andra kyrkliga tillfällen. Som söndagens högmässa. Bjöd med min väninna som läser till präst.

Har aldrig haft några drömmar på att göra popkarriär. Har inget behov av sån uppmärksamhet. Föredrar att verka i det "dolda" och på små tillställningar. Även om jag är en teaterapa.  Det är sådana gånger man blir så glad när nån blir berörd av ens sång oavsett tillfälle. Och hedrad när nån vill att jag ska sjunga. 

Och även på små tillställningar kan det hända tokiga saker, som den gång då jag skulle sjunga O store gud på en begravning och mikrofonstativet började dala mitt i sången. Likaså prästen som gick bakom ett bås och snöt sig högljutt med mikrofonen mitt i en a kapella sång. Ekade rätt fint kan jag säga. Eller då jag sjöng Det vackraste på ett dop och storasyster till den lilla började dansa balett mitt framför altaret.

I söndags gick det dock lugnt till.

Vad jag sjöng?


Bliv kvar hos mig - som var min farmors favoritpsalm.
Var inte rädd - av Ylva Eggehorn
Eg veit ett himmerik - En gammal psalm som Sissel Kyrkjebö otroligt mäktigt vackert.

Sen kyrkkaffe och Louise som följde mig hem på sen lunch i det vackra vädret.

Vilsamt och trevligt.

Och tack till min pianista. Hon kan verkligen traktera ett piano.

Amen.

~ L